# Aussies vi minns.
Author: Sugar Mist

Verkar inte som att det finns en sådan här tråd, så jag tar och startar en. Här kan vi visa alla våra aussies som fått vandra över regnbågsbron..

## Comment 1
Author: Sugar Mist

Jag kan börja med att presentera min allra första aussie som fick lämna jordlivet alldeles för tidigt. Han skulle i söndags blivit 2 år och fick lämna oss 20 december 2013. Han heter Opsis och var en svartvit aussie, med ett hjärta av guld. Han kom till mig 18 maj efter några veckors mejlkontakt och telefonsamtal med uppfödaren. Han och hans syskon var bland de första aussies jag träffade, ffa bruks och vallavlade aussies. Han fick följa med hem då allt kändes rätt mellan både uppfödare och hund, och jag var helt överlycklig, satt och petade till honom godis genom nätet till lastutrymmet och ville stanna vid varje rastplats för att verkligen fatta att det var en hund där bak som skulle följa med hem. När vi stoppade för andra gången så tog vi en minipromenad, och när vi körde lite dogparkour på ett par stenar närmade sig ett par kraftiga män och det var då Opsis första utfall hände. Han morrade och skällde lite, inget jag tänkte på då även jag tyckte dom var lite otäcka. Men det fortsatte, inte lika hemskt som i slutet dock, hundar var fortfarande det största störningsmomentet. I juli under kennelträffen skrev vi köpekontrakt och Opsis var då min alldeles egna hund. Min alldeles egna, första hund. Det var absolut något bland det häftigaste och roligaste som hänt, hunden som passade mig som handen i handsken, som klickade med mig helt och hållet, min andra halva, var enligt lag min. Allting verkade skitbra, vi tränade mycket och hundutfallsproblematiken började försvinna, men i takt med att det började försvinna, så började människoproblemen bli värre. Han köarade inte av det, han kunde inte acceptera gäster och under hösten 2013 nafsade han en joggare. Han markerade mot mig helt spontant, och försökte bita ett barn. Så jag blev helgen innan jul tvungen att låta min själsfrände somna in, det är bland det tuffaste jag gjort, och ibland undrar jag om jag inte hade kunnat jobba bort det om jag försökt liiiite mer.