Det jag tittade efter då jag letade min första hund var framförallt två föräldradjur som fungerade bra i vardagen och såg ut att vara stabila, trygga hundar. Så temperament ligger helt klart överst på min priolista, men endast ett bra temperament räcker inte.

Stamtavla var självklart. Jag köpte en renras för att jag ville ha en renras. Jag vill kunna pröva alla hundsporter jag kan tänkas vilja pröva, och inte på något sätt vara begränsad i mitt hundägande.

Hälsa är givetvis självklart. Jag skulle aldrig köpa efter en hund med c-höfter hur bra meriter hunden än hade. 

Vad gör det okej att ta en kull, är däremot en ypperligt bra fråga. Jag har inget riktigt bra svar. Vissa vill ju få det att låta som att du endast ska ta en kull med ett specifikt mål att förbättra rasen för kommande generationer. Det känns lite pretantiöst i min mening. Jag tycker det är okej att ta valpar "bara" för att man vill ha valpar, så länge det görs på rätt sätt med hälsotester, ansvarstagande och rejält med kunskap.

Nu resonerar jag generellt, ej för just aussien

Oj vilken svår fråga! Jag är väldigt kritisk när det gäller avel.

Hälsan är otroligt viktigt! HD A och ED 0 är otroligt viktigt när det gäller avelsdjuren. Detta är ett måste enligt mig själv. Hälsan ska vara på topp även om HD B är godkänt (vissa undrar varför bara A höfter). Självklart är ögonen självklart att dessa ska vara UA. Ett plus är patella, som jag kommer ta på alla mina hundar. Nox har UA, gillar att veta allt.

Sedan kommer jag ta DNA tester för att få fram allt. Det kommer fram mer och mer, härligt att se!

Meriter är inte en överläggande faktor för min del. Vet jag om avelsdjuren har arbetshjärna så räcker det för min del! Självklart är det ett plus med meriter. Mentaliteten är en annan femma, där ska den såklart ha 1:a på skott. Båda ska ha ett trevligt temperatment, inte för reserverad mot främlingar. Ska vara allmänt glad av sig. Inte för feg. Nyfiken. Inte för mycket jakt eller vall då jag inte gillar detta, min personliga smak! Stabila och trygga hundar.

Avelsdjuren ska vara enligt rasstandarden, inte för hög/låg eller för lång. Föräldrarna ska balansera varandra i båda storlek och utseende. Absolut inga stående öron. Ska inte heller vara dockad svans utan naturlig stubb i så fall. Gäller importer också. 

Stamtavla absolut, självklart ska man har renraser med stamtavla och inte utan. Varför köpa en "blandras" när man kan ha renras?

Sedan ska det mer än gärna vara 0,0% inavel, vilket i vissa fall kan vara svårt att uppnå. Men upp till 0,5% är okej för min del. Men över det gillar jag inte. Har sett en kull med inavelsgrad 1,1%, detta gillar inte jag (de avelsdjuren var inte riktigt med rasstandarden heller). Även om det är tillåtet. 

För att ta en kull så ska man veta exakt vad man ger sig in på. Man ska ha ett syfte varför man vill ta en kull. För min del räcker det inte med "för jag vill". Eller pengauppfödare som tar kullar hela tiden om föräldrarna har bra resultat på tester.

Jag vill ha allroundaussies, ska passa allt och alla. Oavsett hur dom bor eller vad dom vill göra med hundan, oavsett om det är bruks, agility eller viltspår.

Roligt att se era svar!

Håller med dig, #2, i ditt resonemang. Speciellt gällande blandras då jag själv är väldigt emot det av olika anledningar.

Ska läsa genom här och skriva jag med sen, men just nu har jag lite svårt att koncentrera mig på texten. Men såna här diskussioner är alltid intressanta!

Föräldrardjur som är fria på armbågar, höfter och ögon. Även genomfört MH, tycker inte man ska stirra sig blind på MH resultatet. Hunden kan haft en dålig dag, men då ska något "bevis" visas upp. De ska kunna fungera bra i vardagen på olika miljöer och tillsammans med människor och andra hundar. Arbetsmeriter är inte jätteviktigt, mer än att faktiskt veta att hunden kan arbeta. Vad som är inlärt är ju inte genetiskt. ;) Självklart ska föräldrardjuren även följa rasstandarden!

-Vad är det som avgör om en hane/tik är lämplig att ha i avel, enligt dig?

Innan man bestämmer sig för att släppa en tik eller hane i avel så bör man fråga sig om hunden verkligen tillför något till rasen.

* Följer hunden den exteriöra rasstandarden, är den exteriört funktionsduglig? (Observera att detta inte är samma sak som "skulle den vinna i utställningsringen" för i utställningsringen premieras ofta extremer, man kan motsvara rasstandarden ändå)
* Har den de medfödda egenskaper som gör rasen till det den är? Om 50% är utseende så är 50% arbetsegenskaper (vallhundsdrift/instinkt) och mentalitet. Båda tillsammans gör 100% det vill säga en RASTYPISK AUSSIE.
* Vad är det som gör min hund till ett avelsämne, vilka positiva delar är så starka att den förtjänar att sprida sina gener? Vad är de negativa delarna man riskerar att sprida och vad kan konsekvenserna bli av just den tilltänkta kombinationen?
* Om man tittar på den tänkta avelshundens syskon och närmsta familj efter samma frågeställningar jag plitat ner ovan, hur ser de ut? Linjerna bakom?

Hälsa och mentalitet måste naturligtvis vara OK. Vad man bedömmer som OK hälsa är kanske lättare att spika än mentalitetsfrågan, där handlar det en hel del om personliga preferenser, ERFARENHET, kunskap om hur egenskaper nedärvs, vad egenskaper innebär osv. När det gäller resultat från mentaltester och så vidare så räcker det inte med att titta på siffror och diagram, man måste FÖRSTÅ vad det är man ser och även vara medveten om att något som ser bra ut på papper kan vara katastrofalt i verkliga livet, och tvärtom. Hälsoresultat är mycket mer svart på vitt, antingen har hunden friska höfter eller inte.

Om jag fick införa något så är det en spärr som säger att man inte får föda upp hundar utan att ha minst SKKs uppfödarutbildning OCH en grundkurs i hundars beteende, språk, rädslor och aggressioner bakom sig.

-Hur ser du på meriter, hälsa, temperament, stamtavla vs blandras, o.s.v?

Meriter - är oviktigt för min del. Vet jag att hunden vallar bra, är trevlig mot djuren, och sköter de uppgifter de förväntas göra på en gård så säger det mig långt mer än meriter. När det gäller övriga grenar, ptja, vill jag tävla elitsök så lär jag nog titta på meriterna på föräldrarna. Det är lite andra saker som spelar in och jag skulle nog inte köpa "min hund är jättearbetsvillig" hur som helst om jag förväntade mig att kunna göra hunden till brukschampion. Man vill ju ha en hund som har de bästa förutsättningarna till det man förväntar sig kunna göra. Enligt min erfarenhet tycker de flesta att deras hundar är "riktiga arbetsmyror" men få av de jag träffat som folk lagt sådana kommentarer om kommer i närheten av det jag förväntar mig av en "arbetsmyra". En på trettio kanske, om ens det. Aussien SKA VILJA arbeta.

Hälsa - vi har en frisk ras, det är inte så svårt att hålla den frisk om man tänker igenom sina avelsval.

Temperament - Det är en vall- och vakthund, den ska ha temperament därefter. Relativt hög skärpa, det är något de bara ska plocka fram när det krävs (som vid en utmanande ko). Motor, mycket motor vill jag ha men balanserad så att de klarar av att slå på och av den. Jag tycker att det är bekvämt med en något reserverad hund, det vill säga en hund som är ointresserad av folk så länge de inte engageras i lek eller liknande. En del människor tror av ren okunskap att reservation är samma som social osäkerhet. Så är det INTE. Jag kan köpa att folk föredrar kontaktsökande-sociala hundar, så länge de inte är överdrivet klängiga är det inget jag säger något om.

Stamtavla - aldrig blandras, aldrig blandras med aussie i. Skulle inte falla mig in. Det är som att spela roulette, antingen går det bra eller käpprätt åt skogen. Jag rekommenderar att man köper renrasigt och tar sig tid att sätta sig in i de linjer som ligger bakom en tänkt kull så att man får en fingervisning om vad det kan tänkas bli för hundar..

Det sista jag vill tillägga är att man alltid, aaaaalltid ska försöka träffa både tik och hane när man funderar på att ta en valp. Kan man tänka sig att ta hem tik eller hane, så är chansen dugligt stor att man kan leva med en avkomma. Blir man avskräckt av den ena så bör man stå över. Genetiken kan slå lite hur som; du kan få en hund med alla föräldrarnas dåliga egenskaper, alla föräldrarnas bra egenskaper, men naturligtvis mest troligt en blandning av lite diverse från dem båda. Slumpen avgör men man bör vara beredd att leva med konsekvenserna oavsett hur det slår. :)

- Och vad är det som gör att det är OK att faktiskt ta en kull, alltså i vilka syften är kullen okej att ta fram, enligt dig?

Se de första svaren. Kortfattat; Om man frågar sig själv "tillför den här kullen något till rasen?" och på den frågan ärligt kan svara "ja" följt av en redig beskrivning av VAD den tänkta kullen tillför… då är det kanske ok att ta en kull. Men tiken ska matcha hanen/hanen ska matcha tiken, så att ett avelsdjur är lämpligt gör inte en viss kombination lämplig per automatik. Har man möjlighet så bör man bolla sina tankar med mer erfarna människor, andra uppfödare som hållit på ett tag och som man har respekt för, föreslagsvis.

Bruksraser måste ha genomfört MH, "känd mental status" för att regga avkomma efter.

"Det känns lite pretantiöst i min mening."!?
Den där kommentaren gör ont in i själen på mig. Om ni bara visste hur hårt det jobbas på att bevara raserna och hålla dom friska mentalt och fysiskt. Hur många människor som engagerar och utbildar sig för att kunna vara så bra uppfödare som det bara går. Folk som går back med tusentalskronor när dom lagt pengar på att skaffa avelsdjur som sedan inte visar sig passa till avel.

Folk som tänker att det är för "pretantiöst" att bry sig om rasens tillväxt och hur denna sker är sådana som kommer köra rasen i botten.

Vill man ha en hund som skall vara söt, ligga i soffan och vara mysig och vara barnvakt. Då skaffar man en hund som är avlad för detta. Man skaffar hund efter vad rasen är och har i sig. En aussie är som tidigare uttryckt en vall och vakthund. Det är också det vi skall bevara. Annars kan vi lika gärna blanda raser som hej kom och hjälp mig, om vi i alla fall inte skall bevara raserna som det dom är, och för det som gör det bäst.

Förövrigt tycker jag att inlägg #6 är utmärkt.

#8, Jag antar att det var svar till mig fast du glömde att referera.

_Först vill jag återigen påpeka att jag svarade generellt, inte för just aussien.
_

Jag menar absolut inte att det är pretantiöst att bry sig om rasens tillväxt. Det var kanske dåligt formulerat av mig (det är bara en liten känsla jag försökte sätta ord på, av din reaktion att dömma var det helt fel ordval). Jag har all respekt för allt jobb uppfödare gör, det är på alla sätt beundransvärt. Men utan att riktigt kunna motivera varför, känner jag ändå som jag gör. Att jag på grund av detta kör rasen i botten är knappast någon risk, då jag aldrig kommer föda upp hundar. Kanske hade jag tänkt annorlunda om jag själv hade bedrivit avel.

Jag tycker det finns en ganska stor skillnad mellan "tänka på kommande åttioelva generationer" och "blanda raser hej vilt". Givetvis ska rasavel bevara en ras. Givetvis ska föräldrarna vara rastypiska med vad det innebär. Du tycker väl om en viss ras för att den är som den rasen, och föder du upp den rasen är det väl det du strävar efter?

Jag har fått känslan av att vissa "tänka framåt"-uppfödare varit väldigt dömmande mot mig då jag letade min första hund. Kanske är det därför jag känner som jag gör. "En seriös uppfödare väljer sina valpköpare" tänker ni. Visst. Men att jag automatiskt ska sållas bort för att jag inte haft brukshund förut, eller bara är 21 år gammal tycker jag enbart är fördomsfullt. Nu glider jag in på ett sidospår, men jag försöker bara hitta anledningar till att jag känner som jag gör. 

Hursomhaver. Något sånt känner jag. Kul med diskussion för övrigt! Jag gillar när dessa trådar blir mer än bara listor "såhär gillar jag".

Och det är ju otroligt självklart att du inte ska köpa en aussie om du vill ha en söt soffpotatis. Där tror jag vi alla är överens?

En av dom viktigaste faktorerna är självklart att det är friska hundar, som är friröntgade, även om det är tillåtet att avla på hundar med sämre höfter än A, så tycker jag inte att man SKA göra det bara för att man FÅR, när det finns så pass många andra bra hundar att använda för att tillföra något till rasen. (och självklart ett förövrigt bra allmäntillstånd, så som ua på ögon och armbågar).

Det är också otroligt viktigt att hunden fungerar bra i vardagen och inte har kvarstående rädslor (tex. ljud, 1-2 på skott på MH, viktigt, men inte alla, finns andra sätt att ta reda på hur pass känslig en hund är, och det kan vara en tillfällighet hur hunden reagerade just där och då). Är en i allmänheten glad och trevlig hund som fungerar bra tillsammans med andra hundar, människor, barn och andra djur. (vilket självklart är lite vad man gör hunden till).

När det kommer till meriter så är det inte det viktigaste för min del. Sålänge allt det andra finns där spelar meriter mindre roll. Klart ett plus.

Stamtavla - en självklarhet! Annars räknas hunden som "blandras".

*För att ta en kull bör man ställa sig frågan "Vad kan dessa två djuren tillföra rasen?" Att släppa ihop en tik och en hane bara för att man har en tik och en hane, då tycker jag man bör fundera verkligen en extra gång. Det måste vara hundar som matchar varandra och som kan tillföra något bra till rasen.

*Sen bör föräldradjuren följa rasstandaren någorlunda. Skulle det vara så att någon av dom har flaxiga öron eller för lite päls eller är för stor eller för liten så är det mindre avgörande än djurets hälsa kan jag absolut tycka.

*Att man har koll på vad som finns bakom.

*Som uppfödare har man dessutom ett väldigt stort ansvar att hitta bra hem till en arbetande hund som kräver en del rent mentat.