När jag såg Zuki på hemsidan, så var det något med just den valpen som jag inte kunde släppa, även efter att bara ha sett bilder. Och jag hade kollat runt på många valpkullar och uppfödare… Men när jag såg Zuki så visste jag att jag inte skulle kunna leva med att inte få henne. (iom jag bor hemma så var jag tvungen att ha klartecken från mina föräldrar, och egentligen så fick jag inte skaffa hund först jag flyttat hemifrån. Så måste ha en otroligt bra övertalningsförmåga).

När jag pratade med Maria (uppfödaren) så sa jag speciellt att jag var extra intresserad av just Zuki, men att jag gärna ville kolla på alla fyra tikarna som var kvar (Det var Zuki och tre till).

Men sen när jag väl var hemma hos Maria, så är det bara Zuki jag ser i valphagen och såklart valpen som kommer till mig och valpen jag får i min famn..Efter det visste jag att jag aldrig ville släppa taget om detta lilla underverk. Så kalla det vad man vill, men för oss var det kärlek vid första ögonkastet. Maria frågade förstås även om jag ville kolla närmre på dom andra valparna, men jag sa att det inte behövdes. Jag såg inte ens dom andra, jag såg bara min Zuki.

Hon var min redan från början. Min själsfrände, Min bästa vän. Jag vet inte hur mitt liv skulle gå ihop utan henne.

Njae, inte riktigt. Han var reserverad mot mig vid första mötet och brydde sig inte speciellt mycket om varken mig eller min mor, vilket jag såg som positivt. Jag ville inte ha en hund som var uppe i andras ansikte och höll på.

Sedan- på kvällen, när vi var hemma igen, sa det klick. Han lyssnade på mig när jag kallade in honom, han la sig och började gosa med mig och var värsta sötnosen(Jag har inga bättre ord för att beskriva känslan) och liksom… Han var min. Jag var hans. Så var det helt enkelt, trots motgångar och stunder då jag blivit så förbannad på honom så jag vet inte vad, men han såg fortfarande på mig med de där kärleksfulla bruna ögonen. Alla gånger jag mått så jäkla dåligt och gjort dåliga saker mot mig själv har han kommit och lagt huvudet i mitt knä och kollat upp på mig med bedjande ögon, varje gång. Han har dragit upp mig, fått mig mer aktiv och stärkt mitt självförtroende. Han är min bästa vän, han betyder så sjukt mycket för mig så det finns inte och jag skulle aldrig byta honom för något. Inte kärlek vid första ögonkastet- men andra.

Nej, jag valde varken Athos eller Jin. Inget magiskt klick där. Feng valde jag, men inte med hjärtat eller ögonen. Hon är vald enbart för sina egenskaper. Jag hade faktiskt en 'hjärtevalp' i kullen men det var inte rätt valp för mig. Jag tror att den valpen fick bästa tänkbara hem och det är jag nöjd med. :) Inte minst eftersom jag var med och bestämde var valparna skulle hamna.

Med Diablo så var det verkligen kärlek vid första ögonblicket, som jag hade längtat! Allt blev ju perfekt till slut :) Men med Nox så tog det ett bra tag innan det verkligen klickade, det var nog på vägen hem som det kändes att han verkligen var min gosse. Tror det blev så då jag och Diablo klickade direkt. Ångrar mig inte en sekund att jag bestämde mig för honom när jag fick bilden på honom några minuter efter han föddes :)

Jag tänkte lägga till att Feng var den första valpen jag fick hålla i, de var bara några timmar gamla och vi skulle kolla vilka som var tikar. Det var i den sekund jag fick henne i händerna som det uppdagades att hon var blue merle, inte svart. När de var ett par veckor, tre kanske, hade jag en rätt god aning om att det var den damen som skulle hem till oss så småningom. Det syntes rätt tidigt vad det var för sorts personlighet. Och nej, det hade inte med färgen att göra, vi hade betydligt vackrare valpar i den kullen… ;)

Jag har ju en förkärlek för red-tri, och ville ha en hane. 2 föddes men en dog tyvärr. Jag hade ett speciellt öga för Fidel från början, men kände att mitt förnuft argumenterade emot. "Den bruna mobbaren" som han kallades var tuffast i kullen. Han var ständigt på och bråkade med sina syskon och var den som gick på allra längst upptäcksfärder ensam. Skulle jag verkligen välja den som första hund?

Men sen så kände jag bara "Ja, det ska jag!". Så tingade jag Fidel, och så var det liksom Fidel. Jag visste det nog hela tiden, egentligen. Så både ja och nej, typ. 

Här är han tre veckor drygt. Första gången vi träffades.