Som jag skrev i ett annat inlägg så var jag iväg till veterinären idag med en av mina kaniner. En av mina första kaniner som jag skaffade när jag var 14 år.

Jag kommer ihåg när jag skulle hämta en av mina andra kaniner (William) hos uppfödaren så fick jag även se Årissa och hennes syskon som bara var några veckor gamla, och det var så jag bestämde mig för att det var henne jag skulle ha. Jag såg fram emot det så mycket, hon var en "drömkanin".

Världens snällaste underbaraste kanin man kan tänka sig. Så personlig. Världens bästa mamma. En vän för livet, men jag trodde vi skulle få mer tid. Jag har haft svårt att fatta idag, att jag grävde ett hål i marken och la en av mina bästa vänner i jorden. Att jag aldrig mer kommer att få se henne, eller stryka handen genom hennes mjuka päls…

Senaste tiden började hon smalna av och äta sämre och började bli rosslig, men så länge hon gjorde glädjeskutt i hagen och var pigg och lycklig så kändes det värt att kämpa, men det gick lite väl fort på slutet. Det fanns inget mer att göra. Det var en kanin som inte längre mådde bra och inte hade någon livslust kvar längre. Även om jag redan visste, så ville jag att veterinären ändå skulle kolla på henne…

Tack och lov hade jag Zuki med mig helatiden, men hon förstod inte riktigt vad som hände. Varför en av hennes kanin skulle ligga där..

Sov gott min fina vän.

Tillsammans med sin mycket speciella son Elliot som på bilden bara är ett par dagar gammal, som tyvärr somnade in alldeles för tidigt pga medfödd sjukdom.