Ehum… nej. Min senaste var en lugn och långsam "tjuren Ferdinand" som valp - tills en dag då han vaknade upp som Speedy Gonzalez. Övriga har varit hålligång från början. Som vuxna vet de skillnad mellan lugn inomhus och full fart på träningsplanen exempelvis men det lär man dem allt eftersom, och mycket handlar om mognad. Man kan inte förvänta sig att en ettårig aussie ska ha mycket vett och etikett, man får göra sitt bästa att fostra dem men sedan måste de få en chans att bli vuxna i huvudet med. Jag upplever att de landar runt treårsåldern. Många ger upp halvvägs. De kan vara skitjobbiga. Länge. Det skiljer mellan linjer förstås men generellt är det en senmognad ras. Ska du skaffa aussie bör du ha lite mer planer än att bara motionera den och ge den lite hjärngympa på hemmaplan. För att få den lugna och nöjda hunden som vill ta det lugnt och mysa får man träna rätt ordentligt. Annars kan de lätt bli lite påfrestande att leva med. Du kan få ett avsteg från detta men man ska inte räkna med att få en orastypisk hund. Bättre då hitta en ras vars snitt motsvarar det man letar. Jag drar öronen åt mig direkt när någon vill ha en "lugn aussie". En aussie skaffar man för att få en kvick och intensiv hund med jävlaranamma. Vill man ha en lugn hund finns det annat. Med det sagt kan en aussie självklart vara lugn… men det är inte grundläget.

Det är ju farten och galenskapen som är det roliga med aussie. ;)

Jag bad min uppfödare att få "den lite lugnare" valpen i kullen. Det höll i sig tills han var ungefär 12 veckor. Idag är han en helgalen och mycket reaktiv 4,5 åring. :-)
Det betyder dock inte att han inte kan slappna av inomhus, det har aldrig varit något problem med att lämna honom själv hemma en stund.

Absolut är det farten och energin och äventyret jag vill ha! Jag vill ha en kamrat på vandring i fjällen och en lagspelare i hobby-agility och lydnad, jogging och lek - det är liksom det jag är ute efter i en hund, och då verkade aussien perfekt. 

Men samtidigt behöver den kunna "koppla av" hemma och exempelvis ta det lugnt när den är ensam. Naturligtvis har det mycket med träning att göra, men samtidigt vill jag inte göra hunden olycklig eller liksom trycka ner ett naturligt beteende…

Tack för svar!! Verkar alltså inte som att man kan avgöra på valpen hur den blir som vuxen, haha. Hur längre brukar de få vara ensamma?

http://www.skk.se/hundagande/tips-och-rad/skotsel/ensam-hemma/

Har läst den, haha! Tänkte mer om det var annorlunda med aussien? Om de lättare blir rastlösa och stressade, svårare att vänja, osv? :) Sen är det klart att jag inte kommer vara borta så länge varje dag på veckan, eller ens någon gång. Men bara så att man vet vad om det finns något typiskt för rasen.

Det är väldigt individuellt. Jag hade jätteproblem med zukis ensamhetsträning, hon var nog över året innan jag kunde lämna henne själv, utan att hon blev helt hysterisk, oavsett om hon var aktiverad och promenerad innan. Och då var detta ändå något som vi började träna sen hon kom hem till mig. Hon tycker fortfarande inte om det, men accepterar det för det mesta och stressar inte upp sig lika mycker längre. (hon är idag 3,5år)

Personligen har jag varit förskonad från problem… jag har inte 'tränat' någon hund att vara ensam heller. Det har blivit naturliga ensamstunder allt eftersom, aldrig planerat eller uppstyrt, men generellt har de varit ensamma väldigt sällan som unga och jag tror att det skapat trygga hundar. Läst om en studie som konstaterat samma sak men orkar inte söka upp den just nu, bör vara lätt att hitta… Tillägg angående mina hundar… HELT ensamma, det vill säga hela flocken åker iväg (tvåbenta och fyrbenta; jag har fyra hundar och alla kan ju inte följa med på allt) och en hund blir kvar, är de aldrig någonsin förrän i vuxen ålder, när jag vet att de är helt trygga och på sin höjd blir lite sura över att missa något roligt… men förstår att de inte blir övergivna. Det har alltid kommit en dag när jag känt att det kommer fungera, magkänslan som talat antar jag, men jag har aldrig testat förrän jag är helt övertygad om att det kommer fungera. Absolut inte "tränat". Det säger sig självt att det kräver mer av hunden att bli lämnad av en större flock. Har man inga andra hundar är det en annan sak. :) Jag känner till flertalet aussies med separationsproblematik men upplever det inte som något som skulle vara vanligare i vår ras än i andras. Gissar precis som ovanstående att det är individuellt och tror att det handlar om arv, miljö, osv… precis som det mesta.

Jag tror säkert mycket hängde på mig, i vårt fall, även om jag inte planerat att 'styra upp' något från början. När jag skaffade zuki bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar, där jag inte trivdes så bra. Och jag kunde inte ens lämna rummet från början utan att hon började yla (inte bara lite sådär gnällande, utan hysteriskt och slutade inte först jag kom tillbaka), redan från första veckan. Men å andra sidan tror jag att min separationsångest inte direkt gjorde saken bättre. Hon var inte ens nöjd med att någon var hemma, utan det skulle vara jag. Så det var klart tufft för oss båda! Jag tror dessutom vi båda två har försökt lära oss att acceptera det bättre nu, och hon är en mycket tryggare hund sen vi flyttade till lägenheten, trivs otroligt mycket bättre. Här är hon helt okej med att jag lämnar henne :) Hennes syster däremot (som bor i samma stad och som vi träffat sen dom var valpar) sket fullständigt i det där med att vara ensam, trots att hennes matte planerade mycket inför ensamhetsträningen (då hennes aussie sen tidigare haft lite problem med det). ;)

Jag fick välja mellan de två galnaste valparna i kullen (uppisen "tog ut" dem efter mina önskemål på hund) och jag valde den vildaste av dem 😉 Jag tycker dock resten av kullen kom ikapp rätt snabbt och vid ett halvår verkade alla lika galna! 

Jag har ju en till hund så ensamhetsträningen flowade på rätt bra, jag segar dock med att ensamträna henne utan den andra, tar det lugnt och sansat eftersom jag inte behöver lämna någon av dem utan varann. Jag vill dock att hon ska KUNNA vara utan andra hunden ifall han går bort eller om jag lämnar hos olika hundvakter osv.

Så intressant med olika vinklar och erfarenheter! Jag bor också i egen lägenhet, men då det är en studentbostad är jag inte jättepigg på att ha en skällig hund med separationsångest även fast den har dagmatte, och det är lite det jag oroar mig för. Av vad jag har läst så är det nästan som ett lotteri om man får en hund som klarar av ensamtid eller inte, eller beror det kanske på vilken kennel man har valt?

Det handlar nog inte om vilken uppfödare man valt, arv spelar roll men jag tror att miljö, fostran, hur man aktiverar och hur man är som person/familj spelar minst lika stor roll. Vissa får aldrig (ett visst) problem, andra får alltid (ett visst) problem med alla hundar de skaffar och en del får (ett visst) problem ibland men inte alltid. ("ett visst" därför att det där är intressant och man kan se samma tendenser med andra saker också - hundmöten, hur hundarna fungerar socialt med folk, miljökänslighet… mycket är arv men vi påverkar också medvetet och omedvetet - och en del saker följer oss genom olika hundar). De är signalkänsliga, det är lätt att göra "en grej" av något som inte är "en grej" med en signalkänsliga hund.